|
november 2014
Skridande solvning
En skridande solvning kan användas för att utvidga en kypertbindning till ett större och mer varierat mönster.
Skridande solvning beskrivs på olika sätt i vävböckerna. Gemensamt är att en mindre rapport förflyttas ett skaft varje gång den upprepas.
Svenska vävböcker1 visar exempel med ett jämnt antal varptrådar. Man solvar ett antal trådar på skaft 1 och 2, upprepar dem och förflyttar dem samtidigt ett skaft. Varannan tråd solvas på udda skaft, varannan på jämnt. Varannan kopia måste då spegelvändas.
Gör så här i WeavePoint:
Rita in de fyra första trådarna. Markera och Kopiera. Markera varptråden efter de fyra trådarna. Redigera|Kopiera in special. Spegla horisontellt, 3 kopior, Förflytta 1.
Andra böcker2 har exempel där delen som upprepas består av ett ojämnt antal trådar. Då upprepar man utan att spegla horisontellt.
Med fyra trådar i gruppen blir flotteringarna längre, över 6 trådar. Med tre trådar i gruppen blir flotteringen bara över fyra trådar.
 
I andra vävböcker finner man ett helt annat sätt att konstruera en skridande solvning3.
Här upprepar man en del av den genomgående solvningen och förskjuter kopian ett steg för varje upprepning.
 
 
Bindningen till vänster är tätare bunden och den till höger visade sig bli samma som den ovan med en grupp på tre.
Man kan gå vidare och spegelvända solvningen och ha samma trampning som solvning.
I de första exemplen måste man ofta ta bort någon tråd vid vändningen för att inte få för långa flotteringar. I exemplen här spegelvänder jag efter en rapport för att spara utrymme, men man kan spegelvända efter ett par rapporter för att få ett större mönster. Jämför med hur man solvar ett gåsöga.
 
 
Bindningen till höger ovan med de första nio trådarna upprepade fyra gånger och speglade.
Man kan tänka att man solvar som en spetskypert, men nu är varje tråd en lite grupp med trådar.
Enklare är att trampa i en "vanlig" spets.
Mina exempel här är ritade på fyra skaft. Ofta ser man dem på sex eller åtta skaft. Då blir det större variationer beroende på vilken kypertuppknytning man väljer. Man kan få tätt bundna bindemönster eller mer spetsliknande. Variationerna är oändliga.
Man kan kombinera den skridande solvningen med en vanlig spets och med en hoppande solvning. Så har får man fram snöfingemönstret.
Med samma trampning som solvning blir trampningen svårt att memorera. De här schalarna är vävda med en gammal Varppu vävstyrning. Då styr datorn skaftväxlingen.
En överkurs
Man kan använda funktionen Partimönster 1 för att ersätta varje ruta i solvningen med en grupp av trådar. Då ser man på den skridande solvningen som en partisolvning. Så gör man i boken Varp och inslag1. Det underlättar särskilt om man har en längre solvning och flera skaft som man vill göra till en skridande.
Hur man arbetar med Partimönster 1 finns beskrivet HÄR.
 Man gör först en mall (en fil som sparas med ett eget namn). Här med tre trådar för varje steg. Färgerna i färgordning bestämmer hur de ska läggas in i solvningen. I min mall har jag lagt in samma trampning som solvning och samma inslagsfärger som i varpen.
Så ritar man upp den kypert som ska göras till en skridande kypert och använder mallen. Observera att spetsarna är tecknade lite olika för att få mitten i rutorna att se så lika ut som möjligt. För att inte få för långa flotteringar bör man välja en uppknytning som inte har kypertlinjer med mer än två rutor.
Resultatet visat som tyg
Trampad i spets
----------------------------------------
1. Cyrus-Zetterström, Handbok i vävning.
1. Eriksson, Gustavsson, Lovallius, Varp och inslag.
2. t.ex. Vævekompendium för Designskolen i Kolding.
3. Henriksson, Lärobok i vävning.
3. Silpala, Sidoksia kankaisiin.
3. Apinis-Herman, Latvian Weaving Techniques.
|